Vad hände sedan?

En vanlig fråga från flera av de många som läst min redovisning, är den om ”vad hände sedan”? Det har jag inte varit tillräckligt angelägen om att ta reda på i den första attacken på materialet. Men jag hade häromdagen ett intressant samtal med Botvidsson, vår präst i Runby, under en av de många promenader vi tagit genom åren.

Efter att ha kommenterat den illustra Mamsell Thorsells matematikintresse, ”som Sofia Kovalevskys typ” tyckte Botvidsson. Han hade just berättat för mig om Sveriges första kvinnliga professor, 34 år ung, och världens första i matematik. När hon fick den franska vetenskapsakademins Prix Bordin, fördubblad med hänvisning till avhandlingens briljans, skrev August Strindberg att ”en kvinnlig professor i matematik är både skadlig, onyttig och obehaglig”.

– Det säger mycket om Strindberg sa jag.

– Han var rädd för hundar också sa Botvidsson.

Naturligtvis kom vi sedan, som så ofta, in på Carl-Johans fall. I dess dubbla bemärkelse. Vi konstaterade att all den förvirring som följt Ribbingsnäsdramat i kölvattnet, troligen utgått från det officiella protokollet. Runbyborna godtog det uppenbarligen inte. Kronobetjäningens biträde, en fjärdingsman med nyputsad uniform, högburet huvud och stel mustasch, hade fylld av vördnad inför sitt ämbete nickat godkännande till varje del i redovisningen. Av en för oss okänd anledning var han inlånad från ett närliggande härad. Var det kanske därför som han utan invändningar accepterade Fredrik Rehnskölds vådaskottsförklaring?

Så verkar i alla fall. I myndighetens redovisning talas det för övrigt inte om en pistol, utan om en wenderbössa med en ”särdeles sliten föreningsdel mellan pip- och kolvdel”. Om fjärdingsmannen hade blivit vilseledd, eller om han på egen hand snyggat till de blåblodiga uppgifterna, går inte att förstå av handlingarna. Klart är dock att dramat blev utrett, bokfört och dömt till evig glömska bland sina likar i den officiella kryptans arkivsystem.

– Jag har tänkt mig, sa Botvidsson, att Carl-Johan i sin blinda lydnad under passionen, tvingats in i en utveckling där två tunga stenar malt hans moral till damm. Den ena kvarnstenen var hans svekliga broderskärlek. Den andra hans gudlöshet.

Vi kom efter hand i vårt samtal fram till att idén med det olycksaliga avtalet på tivolit, det med Eckersmann, brutit igenom hans självcensur och hans impulskontroll. Hans uppfostrans spröda skal rämnade och ett frankensteinskt monster – vi vet att Carl-Johan läst Shelleys roman – släpptes lös att härja fritt i hans ömtåliga inre.

– Och i samma anda, sa Botvidsson, dömdes detta monstrum av honom själv till döden. ”Den som älskar sitt liv ska mista det”.

– Ungefär så, instämde jag. Som Hamlet efter mordet på Polonius. Där skyller Hamlet/Carl-Johan på sitt eget vanvett. Han hatar sig själv, sina själsliga defekter, sina illvilliga beräkningar och sin urskiljningslösa frenesi. ”Allt jag kan minnas om mig själv i denna sak uppväcker min avsky” som det står i ett av hans allra sista brev. Hans härjade samvete har härdat honom och han orkar utnämna sig själv till både domare och bödel.

– Tycker du att den domen gör honom fri, undrar Botvidsson. Om du förstår vad jag menar?

– Fri? Jag funderade på detta slags frihet och kom fram till att den frihet Carl-Johan sökte, utöver den omedelbara friheten från skuld, var friheten att inte längre behöva rädas döden. Denna längtan efter frihet blev den oförståndige marionettens. Han, eller den, som i sin ovilja till insikt om sin faktiska livssituation,  klipper av de trådar som under spektaklets gång hållit honom uppe. En efter en, klipp, klipp, saxen går, snart är jag fri... så är allt plötsligt över. Han faller ihop till ett bylte på scengolvet och ingen tråd från ovan finns längre kvar att lita till.

Vi beslöt oss för att ställa stegen mot stenen. Victor och hans far Nils hade, rätt nära Ribbingsnäs huvudbyggnad, sågat ner några tallar och en del sly på en sluttning och på så sätt åstadkommit en enkel men stämningsfull plats med två ensamma lindar för Carl-Johans stoft. Vid begravningsakten hade bara några få personer utanför familjen närvarat.

Far Fredrik, på några dagar åldrad, rödögd och marterad av hicka, talade helt kort och liksom frånvarande på temat om människan som en skuggas dröm och om de sår som tiden ger och som aldrig läker. Därefter hade han avslutat med några ord till tröst för sig själv och de närvarande, ”flyt stilla pärlande tår, vila dig suckande bröst”. Just då hade solen visat sig några minuter mellan de söndertrasade molnen; de närvarande tydde detta som ett gott tecken.

Den stora runda stenen rullades över graven först många år senare, troligen på initiativ av den åldrade Kamilla. Hon, som när hon var yngre, haft svårt att dölja sin ilska över att Carl-Johan på eget initiativ lämnat dem alla (”något så elakt gör man helt enkelt inte”). Hon som på sin ålders höjd tydligen ändå försonats med Carl-Johans svek mot dem. På stenens slipade yta, mindre än en handflata, finns en inskription med namn och årtal. Texten är idag knappt läslig, drunknad in i graniten, pinad av decenniers issprickor och himlagråt, kanske också av någon okänds harm.

– Hamnade Carl-Johan i helvetet eller paradiset som du ser det, undrade jag. Vi vet ju att Carl-Johan många gånger hävdat att ett evigt liv efter döden var ett hot, en förhävelse och en tortyr. Att bli dömd till oavbruten lycka i gäspande oändlighet är helvetet.

Vår goda extra ordinarie kyrkoherde såg bara bekymrad ut.

– Carl-Johan, började Botvidsson och sökte trevande sin formulering, förstod sig inte på den sällhet som är evighetens. Vi som lever våra år från vaggan till graven har lärt oss att det tidsbundna har en början och ett slut. Vi uppfattar i huvudsak tiden som linjär som det brukar heta.

Tyckte Botvidsson att jag såg oförstående ut?

– Tidens gång, sa han, lär oss ingenting om den cirkulära tid som idag enbart små barn och djur lever i. Med en snabb rotation med pekfingret på handleden demonstrerade han rörelsen, som om han haft ett ur där, vilket han inte hade.

– Barn och djur är mer än vi ett med naturen, utan riktning och utan förbindelse mellan före och efter, i går och i morgon. En tvååring kan knappast föreställa sig något annat tillstånd än nuet. Att alltid vara lika gammal... ständigt tryggt förankrad i varat, den sorts tid som oförtröttligt vrider sig runt sin egen mittpunkt.

– Varför betonar du ”enbart” små barn och så vidare?

– Tja… jag tänker mig att för fornmänniskan, eller gångna tiders bönder, var tiden mycket mer av en evig rundgång än den är för oss. Dagen idag lägger man till de lika dagar man samlat bakom sig för att i morgon vakna till ännu en likadan att lägga bakom sig. Så lever ju inte vi. Tiden som går och går och aldrig kommer till dörren... som ständigt välver sig kring sin axel och återvänder till utgångspunkten… det gav snarare en omkrets åt tiden än en linje. Förändringarna i en generation var få och små i relation till de föregående. Så brukar man i varje fall anse att det var på tidiga medeltiden.

– Varför just då?

– Efter digerdöden. Då blev skärselden en realitet, insikten om det stora provet bröt cirkeln, livet fick riktning.

– Skulle du säga att i en sådan rundgång av tid, utan vare sig början eller slut, gör varje ögonblick till Nu? Carl-Johan för ju ett sådant resonemang i andra delen av brevet om avtalet med Eckersmann. Han talar där om det förgångna och framtiden som färglösa abstraktioner utan giltighet. Han ser istället Nu och dess färgrikedom som det enda verkliga i våra liv. Botvidsson nickar.

– Änglarna… de har säkert ett annat evighetsbegrepp än vi. För dem är nuet ett oändligt tillstånd, alltså frånvaro av tid. Vem det nu var som trodde det. Swedenborg kanske, i sina samtal med änglarna på Londons gator. Jag minns inte. Rilke förresten, poeten, menade ju för sin del att änglarna just av den anledningen aldrig vet om de rör sig bland levande eller döda. De förstår sig inte på människornas fångenskap i det tidliga.

– Medan vi sa jag, som inte är några änglar, är underkastade våra erfarenheter? I det här fallet av tid som börjar i ena änden av livet och slutar i den andra?

– All begriplighet av våra liv faller bort utan vår tilltro till orsak och verkan, handling och konsekvens, sa Botvidsson. Din och min och Carl-Johans. Vi hade fått syn på den runda stenen och bytte riktning för att slippa den blöta sänka som under nattens hällregn och morrande åska bildats nedanför kullen.

– Evighetens ohotade stillastående, sa Botvidsson, har ingen plats för Carl-Johans uppgivenhet. Eftersom evigheten inte har någon utsträckning. Och ingen rörelseriktning heller, vare sig fram eller åter, som vi tycks antyda i evighetssymbolens liggande södertäljekringla. Mamsell borde ha betonat att evigheten snarare är en punkt än en linje tycker jag. Varken horisontal eller vertikal, oavsett om vi uppfattar evigheten som liggande inom eller bortom tidens gränser.

– En punkt? Tiden står stilla?

– Varför inte? Att det är vi som rör oss.

– Jag vet... rumtiden och det där.

– Tiden som blivit relativ "sedan Einstein började kröka på rummet", som humoristen sa. Min yngsta dotter Kajsa var väl kring fyra när hon ritade ett flygplan som hon förklarade att det gick så fort att det stod stilla. Hon bara skakade på handen hon höll ovanför teckningen, förde den inte framåt. Vi ler båda… barn.

– Är det därför som du menar att Carl-Johans tanke är ologisk – den att varje morgon i evigheten är lika meningslös som den föregående?

– Jag tycker det. Sammansmältningen av det förflutna, nuet och det kommande gör evigheten ständigt närvarande Vi kommer att uppleva den som ett oavbrutet “jag är”. Medeltidens mystiker kallade det nunc aeternum, det eviga nuet. Ett annat slag av tid, utan vår kronologiska tids begränsningar. Vi hade sett det vi ville se. Samtalet ledde in på något annat och vi strosade vidare.

 

                                                                         

                                               *

 

Något måste väl här till slut också sägas om de minst sagt bisarra spekulationer som finns kring Ribbingsnäsdramat. Sådana följer ju gärna mord på exempelvis väl kända personer. I den politiska historien exempelvis Lincoln, Gandhi, Kennedy, Palme.

En sådan myt har inte heller besparats invånarna i Runby med en egen provinsiell variant. Dessvärre. Skrönorna som sort verkar alla ha sin grogrund i kombinationer av mordens plötslighet och dramatik, inkluderat utredarnas svårigheter att bevisa de ensamma mördarnas intentioner. För fullständighetens skull, eller som kuriosa om inte annat, känns det nödvändigt att åtminstone antyda runbyversionen.

Redan året efter Carl-Johans död hade idén dykt upp i den lokala efterbörden. Genom upprepningens kraft och ideliga nya bekräftelser, alla av samma lättflyktiga kvalitet, grävde den över tiden allt djupare spår i allas visshet. Carl-Johan dog inte alls som det påstods den där dagen. Han ligger inte alls begravd under den runda stenen på Ribbingsnäs. Kistan är i själva verket fylld av sand, helt enligt den väl planerade komplotten. Carl-Johan hade ju faktiskt dödat en soldat, en officer och medborgare i det närgränsade konungariket Danmark. Naturligtvis, det lämpligaste var att han efter denna olycka ”lagt sig ett skott för pannan”. Men flera bybor som känt Carl-Johan väl, anser sig med egna ögon ha sett honom några år senare i Köpenhamn.

Enligt en anteckning i en sönderfallande almanacka som funnits i våra samlingar ända sedan vi beslöt att inleda sökandet efter material, skulle exempelvis Carl-Johan vid ett tillfälle i maj 1827 ha handhälsat på Greger-Anders i en klädesbod i Köpenhamn. Sju år efter sin död! Skulle en av våra mest aktade runbybor kunnat ljuga, eller ha fel, i en sådan sak, frågar sig det dåtida skvallret. Han, Carl-Johan, skulle efter handhälsningen ha insett att han i det för dem båda så överraskande mötet gjort ett förfärande misstag, raskt vänt sig om och med snabba kliv lämnat boden som en skrämd älg. Hade Greger-Anders inte burit sorg efter sin hustrus kusin som dött fyra månader tidigare, skulle han ha sprungit efter.

Kyrkvaktmästarens beskäftiga Edit, som sett och känt både Victor och Carl-Johan ända sedan de var oskiljaktiga småpojkar, hade med en bibel i fast grepp i högra handen svurit på att hon genom ett grönfärgat ådrat fönster tydligt sett dem båda äta tillsammans, jojomensan, så var det, på ett värdshus strax utanför Köpenhamn. Ihop med tre små barn och den där kvinnan. Den här typen av absurda uppgifter, med förunderligt konkreta detaljer och med alltid lika påvert bevisvärde, hör till sorten.

Spekulationerna späddes dessutom på helt nyligen, när någon ortsbo som ströläst i brev i vårt arkiv, uppmärksammat att Kamilla i ett av sina brev till Mamsell, över tjugo år efter Carl-Johans död, i en mening om honom råkat skriva lever och sedan slarvigt försökt skriva över de två sista bokstäverna med -de. Det har också anförts, och visat sig alldeles korrekt, att man på Köpenhamns Universitet, från och med 1834 i ämnet filosofi med historia och filologi, faktiskt hyst en skånefödd professor som bar namnet Johan Carlsson (sic!). Löjeväckande förstås, men uppgiften har inte gjort det lättare att avfärda det orediga pratet om det alternativa slutet på historien.

Det kommer väl inte heller kunna avlivas för gott förrän kistan under den runda stenen någon gång i en framtid öppnas.

Om karikatyrer

Om att leka med LIX

Om avvikelser från ämnet

Om den ryska ikonen

 

Om karikatyrer och vanliga människor

För rollen som Edgar Eckersmann i min Wertherversion, valde jag filmskådespelaren John Wayne. Hans fyrkantiga ansikte, släpande tal och varma leende bryter bra mot hans kärva manlighet och anade livshistoria. Hos en så sammansatt människa som Eckersmann, soldat, cirkusartist/pistolgeni, och möjligen också en undantagsmänniska, kan säkert mörka sidor lockas fram för ”action” när den stunden kommer.

Är då min Eckersmann en karaktär? Eller en karikatyr?

Ernest Hemingway varnade för karaktärer, i romaner förvandlar de sig till karikatyrer. Länge trodde jag att det var så. Och jag höll samtidigt, men hemligen, för sant att karaktärer var finlitteratur och karikatyrer lågstatus. Men så dök den upp till slut, eftertanken. Ta Bröderna Karamazov exempelvis.

Tre skarpt tecknade bröder, födda och uppfostrade på samma sätt. Men så övertydligt olika. Vem av dem kan tänkas ha mördat fadern? Ivan, den intellektuella, tvivlaren? Dmitrij, livsnjutaren? Den djupt fromma Aljosja? Man har förebrått Dostojevskij att hans människor inte finns i verkliga livet. Men författaren svarar att han är realist i en högre mening: han beskriver och jämför djupen i människosjälen. Genom abstraktionen skapar han levande människor.

Hemingways egen tanke, mördas den inte av exempelvis Dickens? Figurer som Scrooge, Fagin, Twist… karikatyrer eller karaktärer? De kan se ut som karikatyrer men genom deras transparenta ”persona” – maskerna som skådespelare under antik och medeltid höll framför sina ansikten – läser vi av dem ungefär likadant som karaktärer vi dagligen har omkring oss.

Dickens lustspelsfigurer börjar som karikatyrer. Men de växer till verkliga människor, ”helt i likhet med Don Quijote som börjar som karikatyr men växer till karaktär” skriver Kurt Friedländer. Medan Scotts konstnärligt föråldrade riddare förblir svagt tecknade i sina spännande berättelser, bär Shakespeare fram sina våldsamma gestalters lidelse och tidlösa storhet i klassiska karaktärer från en liknande tid.

Frågeställningen kring karikatyrer snuddar förresten vid ett annat välkänt råd till blivande romanförfattare. ”Man kan inte ha vanliga människor i romaner.” Jag har fått för mig att rådet kommer från Hjalmar Bergman, men det verkar helt tokigt. Varken Markurell eller Herr von Hancken kan, trots sina ovanliga karaktärsegenskaper, sägas höra till någon annan grupp människor än ”vi vanliga”. Berättelserna blottar egenskaper som är speciella, men det är sådana som alla människor visar upp när man kommit dem nära nog.

Hela den svenska arbetarlitteraturen befolkas av alldeles vanliga människor. Folk som, citat Sven Delbanc, varken kan identifiera parfymer på kilometerhåll eller har fått statlig licens att döda.

Utmaningen, som jag gav mig själv efter dessa reflexioner, var att min huvudperson Carl-Johan ska vara en ”vanlig” människa. Alldeles vanlig och i varje detalj. Lika vanlig som Goethes egen Werther var.

Victor må vara”nästan” konstnär, Agnes Thorsell ”nästan” lärdomsgigant, Cecilia”nästan” änglaskön, men Carl-Johan ska lämnas ifred i sin vanlighet.

Varje övervägande Carl-Johan gör, varje tanke han tänker, varje handling han genomför, ska utvecklas med enkel logik ur det som förevarit och det som vartefter sker. Vi ska känna honom från hans barndom. Vi ska veta tillräckligt mycket om hans ungdom och familj för att kunna ta emot, förstå och acceptera (eller förkasta), allt det som sedan är berättelsens fortsättning.

Frågan som ska besvaras : Carl-Johan Rehnsköld är en alldeles vanlig, harmonisk och klok ung man. Hur är det möjligt? Sveket? Galenskapen?

Bo Hagskog

 

Om att leka med LIX

Jag tar upp www.lix.se på skärmen och skriver in e = mc2. Klickar på analysen och får upp svaret ”Textens läsbarhetsindex är 2, vilket innebär att den av LIX klassificeras som ”mycket lättläst, barnböcker”.

Det är ett fånigt exempel förstås. Det här då:

”För Heidegger riktar sig inte ångesten mot ett specifikt objekt utan snarare mot världen själv och det skoningslösa faktum att vi befinner oss i den. Vi är utkastade i en tillvaro som redan bygger på mening som vi inte själva har skapat. Vi har blivit överlämnade till en värld utan att ha haft något att säga till om. Därför ängslas tillvaron i grunden av sitt vara.”

Textens läsbarhetsindex är 42, vilket innebär att den klassificeras som medelsvår, normal tidningstext.

På LIX hemsida läser man: ”Läsbarhetsindex (LIX) kan användas för att få uppfattning om hur lätt eller svår en text är att läsa. LIX är baserat på medeltalet ord per mening och andelen långa ord (ord med fler än 6 bokstäver) uttryckt i procent. Det finns flera olika läsbarhetsindex, men i Sverige är LIX det mest använda.”

Alltså. Lix talar bara om hur lätt texten är att läsa. Den säger skvatt intet om hur lätt eller svår texten är att begripa. Så vad ska man ha LIX till?

Själv närmade jag mig LIX första gången med ett hånleende i mungipan. Det var när kvällstidningen Expressen, någon gång på sjuttiotalet vill jag minnas, presenterade LIX för sina journalister. Så löjligt, rentav tarvligt. Förebilden var given av semantikern, med mera, Rudolf Flesch, som presenterat ett liknande lässystem i sin bok ”The art of readable writing”, 1949. Svenska LIX utvecklades på 1960-talet av pedagogikforskaren Carl-Hugo Björnsson. Så här såg den ut:

30 Mycket lättläst, barnböcker

30 - 40 Lättläst, skönlitteratur, populärtidningar

40 - 50 Medelsvår, normal tidningstext

50 - 60 Svår, normalt värde för officiella texter

> 60 Mycket svår, byråkratsvenska

För skoj skull, för lusten att lära, ändå lite ovillig, började jag köra en del texter genom ”lixen”. Mest för att få flina åt hur knasig analysen var. PM, artiklar, kapitel för mina fackböcker osv. Den här artikeln du just läser fick just nu 56, jaså, ja, jo… Den där långa meningen kan kanske krympas. Eller delas upp. Ordet fondkommissionären kanske kan bli mäklaren, det blir bättre. Fler ändringar, men jag ligger fortfarande för högt. Om jag kanske skulle…

Så… när man av analysen uppmuntras att tvätta och stryka i texten för större läsbarhet, följer på något sätt textens högre förståelighet med. I bättre läsbarhet ligger ett flyt, en rytm, som påverkar parametern "begriplighet". Man upptäcker också att kortare, enklare, tydligare synonymer gör läsningen snabbare och får längre ord att krympa eller ersättas. Själv kan jag finna att hela min text gärna av ändringarna pekar mot mitt ledigare, talade språk.

På måfå drar jag ut band fyra, mitterst på hyllan, av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. På måfå slår jag upp bandet i mitten och hamnar på sid 218. Låter ögonen glida över texten. Jag förstår det första jag läser, men i sista tredjedelen tappar jag tråden. Stycket jag just läst tvingas jag läsa om:

”Knappt har man – i sitt behov av att ge utlopp åt alla dessa särpräglade känslor som kallas förälskelse och som är så artskilda från de rent mänskliga känslor som ens nästa inger en – knappt har man tagit ett första steg och anförtrott den älskade sin ömma lidelse och sina förhoppningar, förrän man grips av fruktan att misshaga henne och av ett pinsamt medvetande om att de uttryckssätt man använt inte skapats enkom för henne utan redan begagnats och kommer att begagnas för andra; man inser att om hon inte älskar en, kan hon inte heller förstå en, och att man alltså uttryckt sig lika smaklöst och oblygt som intelligenssnobben när han serverar obildade personer subtila fraser som de inte begriper; denna fruktan, denna blygsel framkallar då en kontrarytm, en rörelse i motsatt riktning, ett behov att, eventuellt genom att först retirera, häftigt dra tillbaka den sympati man tidigare yppat, att åter ta till offensiven, sätta sig i respekt och återerövra makten.”

Med stoppur kollar jag min första läsning. 45 sekunder jämnt. Andra läsningen med målet att verkligen förstå det hela, behöver jag ytterligare ca 65 sekunder. Den första läsningen måste ha bidragit till snabbare förståelse. Summa 110 sekunder.

Jag går och hämtar en annan superklassiker. Krig och fred, del 2.

Slår upp den på mitten, sid 163. Ett stycke, exakt lika långt som Prousts:

”Det hade inte lyckats Boris att finna sin rika arvtagerska i Petersburg, och så hade han tagit sitt parti och kommit till Moskva för att söka sin lycka. Och det var som Pierre hade sagt, han befann sig i kvalet mellan de två mest lysande partierna i staden – Julie Karagin och furstinnan Maria. Furstinnan Maria var inte vacker, men det var något hos henne som gjorde henne mer tilldragande än Julie – men trots allt kände han sig smått besvärad då han skulle uppvakta henne. Vid deras senaste sammanträffande, på gamle furstens middag, försökte han förgäves antyda sina ömma känslor, hon tycktes överhuvudtaget inte höra på honom och svarade fullständigt på måfå. Helt annat var det med Julie – hon tog så gärna emot hans hyllning, även om hon gjorde det på sitt speciella sätt. Julie var tjugosju år. Efter sina bröders död hade hon blivit mycket rik. Hon var inte längre någon vacker flicka, men själv var hon övertygad om att hon var ännu mer intagande än förr.”

Med stoppur kollar jag min första läsning. Ca 30 sekunder. Följs inte av ytterligare förståelseläsning eftersom jag redan vid första läsningen förstått texten.

Hur komplicerad är läsningarna? Jag prövar båda på LIX. Analysen ger Prousts text läsbarhetsindex 189, vilket innebär att den klassificeras som mycket svår, byråkratsvenska. Tolstoys text får 37, vilket klassificeras som lättläst, skönlitteratur, populärtidningar.

Varför skriver Proust som han gör, excellerande i detta krävande meningsbyggande? Skulle Proust haft nöje av LIX? Knappast. Biograferna menar att Proust ansåg sig ha skapat denna meddelelseform. Han använde den, framför allt anses det, för att den passade hans intelligens och hans häpnadsväckande minneskapacitet. Men man kan väl tänka sig att han också valt sorten just för att den var svårläst intill övermäktig och att den därmed skulle bidra till hans rykte som en stor begåvning. Flera biografer går på den linjen, Proust var mycket fåfäng.

Själv tycker jag att jag vid varje påbörjad läsning av Spaningen snabbare kommer in i rytmen om jag läser raderna snabbt. Och läser om igen lika forcerat om jag inte uppfattat meningen. Följt av mummelläsning, vid behov. Texten är ju så beskaffad att man alltid blir rikligt belönad om man ger sig sjutton på att komma in i läsningen.

Kanske skulle jag inte, vid närmare eftertanke, vilja läsa en låglixversion av Spaningen. Mästerverk faller som alltid utanför det triviala. Förresten, vad får min egen romans 340 sidor lidande unge Werther för LIX? 35. (LIX läser långa texter lika fort som korta.)

Två bättre än Tolstoy. Det får duga.

Bo Hagskog

 

Om avvikelser från ämnet och andra gränsdragningar

”Jag gillar omfångsrika romaner” säger pulitzerprisvinnaren i ett samtal med Thomas Engström SvD. ”Jag tycker aldrig att böcker innehåller för mycket information.”

Donna Tartt säger att hon för sin del ser detta som en ”läggningsfråga”. Om så, inte mig emot. ”Varje sant konstverk bär sina proportioner inom sig” som Ulf Linde sa. För mig får böcker vara hur omfångsrika som helst, bara text och tanke bär till slutet. Men när jag nu själv läser Steglitsan, märker jag att hon och jag menar olika saker med ”information”.

Tartt tecknar utvecklingen, dess miljöer, episoder och människor, med en Pentel 0.5 mm. Med sina subtila observationer, detaljernas minutiösa precision och mångfald, styr hon läsarens upplevelser och känslor genom nya stycken, sidor och kapitel. Beskrivningsglädjen har säkert bidragit till att Steglitsan, liksom hennes två tidigare romaner, har tagit tio år att skriva. Men risken är given för att bokens åttahundra ciselerade sidor framkallar matthet, även hos tränade läsare. Är själva mängden av text ett slags avvikelse från ämnet?

När Robert Musil för in fallet med sexualbrottslingen Moosbrugger i ”Mannen utan egenskaper” (som handlar om ett kejserligt jubileum), bygger han in en i Wien då aktuell händelse i fiktionen. Ulrich (romanens huvudperson) blir fascinerad av Moosbrugger, diskuterar honom flera gånger i romanen och kommer fram till att vem som helst av oss skulle kunna vara Moosbrugger. Kopplingen till jubileet, som jag läser texten, är noll, ingen. Min gymnasietids svensklärare skulle helt säkert kallat denna inopererade socialfilosofiska diskussion just för en ”avvikelse från ämnet”.

Om jag skriver en roman om ett mord och en mördare, hur mycket utrymme kan jag då ta upp när jag för in en kraftfull påverkare i hans eller hennes barndom? En guvernant till exempel. En kvinna med så starka idéer om sociala, religiösa och vetenskapliga sanningar, att hon med sina impulser kan påstås ha bidragit med motiv till barnet som vuxen att genomföra en plan för ett mord? Är då fem sidor av trehundra en flykt från ämnet? Är trettio sidor? När inträder flykten från ämnet, ”den obesvarade kärlekens förfärlighet”? Tolereras de uppåt tjugo sidor som det blev?

Min egen skrivande kreativitet handlar mycket om att manipulera med minnen. Jag skickar ner Cousteau till min inre botten med hopp om att han ska komma upp till ytan med en tills dess glömd information. Stumpar och stycken av livserfarenheter från olika åldrar. Berättelser, iakttagelser, glömda lärdomar, läsefrukter. Som här till exempel, i min ”Werthers val”, en utvikning rörande Carl-Johans läsande och en upplysning om Shakespeare.

”Vetgirig på ett egoistiskt, inåtriktat sätt, njuter Carl-Johan av sina ögons idoga ätande blad för blad. För varje sida han vänt, för varje kapitel han konsumerat i en bra bok, förnimmer han hur hans inre bibliotek byggs ut med nya rum. Salar fyllda av lästa böcker i vackra band och ständigt allt fler små bibliotekarier som ilar mellan kraniets avdelningar och hyllor för att hämta de upplysningar han för tillfället har lust att rekvirera. För sitt nöjes skull och för sin kunskaps hungers skull. Han blir upprymd av det minsta lilla nya han möter av sådant som han inte visste innan. Man har beräknat att högst tio procent av befolkningen på Shakespeares tid var läskunniga. En av tio? En pytteliten bildad elit som kunde läsa, alla de andra inte? ”Shakespeare, den originellaste förebilden inom den tragiska diktkonsten”, som Carl-Johan formulerar sig i brev om saken till sin syster Kamilla. Hans pjäsers oerhörda popularitet, inte minst bland samhällets lägst stående (biljetterna är billigare än ölen). Hur kunde det förhålla sig? Vad tror Kamilla om detta?”

Dessa femton rader kan förhoppningsvis a) roa läsaren som en fristående bildningspartikel och/eller b) bidra till att ge en glimt av Carl-Johans intelligensutveckling. Har jag som författare möjlighet att med stilen i behåll skriva in sådana (skenbara?) avvikelser från ämnet – ämnet är ju är ett svartsjukedrama – så gör jag det.

Jag kallar dem frimärksessäer. Små utbrott av spännande ämnen, sådana som jag själv njuter av i de böcker jag läser. Här ett recept av Torgny Lindgren, detta från romanen Klingsor. Han tycks också uppskatta sorten:

”Man tar kött som inte kan användas till något annat, gärna mellangärde eller bukfläsk med spenar eller skallen från en utlevad ko. Det får koka så länge att det faller sönder. I kokspadet ska finnas lök och kryddpeppar och ett lagerblad, gärna en benad ansjovis. Mot slutet av koktiden fogas därtill ett stycke lever och gärna en kalvnjure.”

”Tom Jones”, Henry Fieldings roman, ”innehåller vid sidan av den egentliga berättelsen en rad kapitel som snarast borde kallas essäer”, skriver en bedömare. De bär skulden till att ”Tom Jones” alltid mera varit en älsklingsbok för litterära finsmakare än lektyr för det stora flertalet. Samtida Laurence Sternes ”En sentimental resa” popularitet berodde omvänt i mycket på att författaren ideligen förlorar sig – i av lärdom pösande – ändlösa avvikelser kallade ”digressioner”. Det vill säga just avvikelser. I romanernas  roman ”Anna Karenina” fördjupar sig Tolstoy gång på gång i historisk-filosofiska, etiska och sociala problem. Och i ”Krig och fred” ägnas fristående gott och väl hundra sidor åt hans vision ”tolstoyism”. Hur är det förresten med Håkan Nessers "Flugan och evigheten"? Är inte hela romanen en avvikelse från ämnet?

När jag nu bläddrar i min "Werthers vrede", ser jag att mina frimärksessäer dyker upp oftare än jag tänkte från början. Små avvikelser från ämnet… de gläder mig. Här en lista, som bekräftar. Exempelvis mitt minne av en loppcirkus. Jo, en alldeles riktig en som jag såg i Köpenhamn som ung. Eller ett älskat citat från Stagnelius. Eller något påstående från Linné. Eller om sjöskum, om narcissism, om pigsyn. Ekelöf. Oneiromantien, Thet är att tyda drömmarne. Rilke. Lönskaläge. Treenigheten, kreativitet, homunculus, väderprognoser från abborrfenor. Rysk gudsmodersikon. Swedenborg. Cézanne. Osv, osv. Liksom dessa i Carl-Johans anda ideligen återkommande reflexioner kring slumpens och tidens natur.

Ämnena ser ut som avvikelser. Är avvikelser. Men är också delar av min fiktions helhet. Jag ser en mindmap framför mig. Från dess faktatunga processor i mitten, spretar associationernas nervtrådar i alla riktningar. Idéer som hållit sig gömda i idémängdens periferi, upptäcks och plockas in på prov för någon uppgift i berättelsens tillväxt. Efter varje utflykt återvänder jag till moderskeppet, processorn i mitten. Varje liten bit har sin legitimitet, också med tanke på att två pedagoger har plats i berättelsen. Barnens dåtida guvernant och en i nutiden rapporterande läroverksadjunkt.

Frimärksessäerna är nöjesläsning. Text som vill sticka ut för att ge liv och skapa spänning, information som spräcker skal och tränger djupare. Upplysningar, nyanser, insikter, många och välvalda, som ska ge mättnad långt efter sista sidans läsning.

Förhoppningsvis just så som intelligent underhållning förhoppningsvis alltid gör.

Bo Hagskog

 

Den ryska ikonen

Ömhetens gudsmoder, Umilenie nezhnoe, ”Tårar av känslor”. Efter en ikon från Vladimir, ”Vladimirskaja”, från år omkring 1150. Denna version från tidigt 1800-tal. Förf. ägo.

Kapitel tio, sid 44.

Till sist. Ur ett väl lindat mörkt blått sammetstyg lyfter hon upp en målad träskiva.

Bukig var den när hon första gången såg den, bukigare tycks den ha blivit med åren, den ryska ikonen. Sårig i sin övre kant, illa sargad i den nedre. Spår av seklers metallhållare, bilden mörk, fördunklad av århundrades lågor och sot från fladdrande bivaxljus.

Hennes bild av urmyten, jungfrun med barnet, ömhetens gudsmoder, fascinerade barnen. Mamsell hade, viskande, berättat att hon ofta bad framför bilden. Men inte till träskivan, ”nej fy, den är inget beläte”, utan till det himmelrike som tänktes öppna sig bakom ikonen, genom och bortom dess fönster.

Från väggen ovan fällbordet tar Mamsell ner en gravyr med en bataljscen från Münster, dominerat av ett tappert framryckande svenskt kavalleri. Så prövar hon med samma eftertänksamhet ikonen på platsen. Hänger den buktande träskivan med baksidans två kraftiga tvärslåar på samma krok.

Ikonen förefaller nu som leviterad sväva fritt en halv tum ut från väggen. Overkligheten i hängningen gör henne upprymd. Hon sätter sig för att vila sig in i scenen som så länge legat dold i sin sammetsduk.

I takt med golvurets dröjande steg känner hon sitt hjärtas slag komma till ro. Som så många gånger förr i ängslan, hämtar hon lugn och kraft ur ikonens förtätade sinnlighet. Framför sig har hon legenden. Den att aposteln Lukas, med egen hand och för vår frälsnings skull, målat den allra första ikonen av den just då i rummet sittande gudsmodern med sitt barn i famnen. Eftersom varje ny ikon blir avmålad till likhet med denna föregående, finns den gudomliga närvaron nu i alla.

Barnet, som sitter på moderns högra arm, är på en och samma gång just fött och evigt. Fanns då, finns nu, samtidighetens mysterium bekräftat. Ingenting tycks barnet väga för Maria. När hon böjer sin höga panna mot honom möter han hennes kind med sin egen. Deras glorior förenas, solarna lyser fläckvis, flammande av bladguldets flagande rester.

Det oskapade ljuset, det utan mörker och skuggor råder. Det ljus som upplyser alltet innan sol och måne först på tredje dagen kommer till. Samma ljus som Barlaam från Kalibrien såg som kätterskt, eftersom inget kan finnas som inte skapats av gud.

Maria, förbedjerskan, välsignad bland kvinnor, pekar med en mångtydig gest mot barnet med sin vänstra hand. Min son. Han som är vägen och sanningen, svaret på din tillvaros alla frågor. Ser du honom Mamsell, du som namnats Agnes, den kyska. Marias visdom, blicken inåt, de mörka molnen långt där borta.

Ibland har Mamsell tyckt att barnet verkligen rört sig i ljusets fladdrande. Att han höjt en fot. Eller att han med sin högra hand gripit tag i Marias blod-färgade klädnad och rört den så att de tre jungfrutecknen på hennes huvud-duk, så lika de små blommorna på körvel, skimrar i skenet med sin vithet.

Denna Maria som inte haft umgänge med en man, men som ändå blivit havande… berättelsen berör djupt liggande ömtåligheter i Mamsells inre. Evig jungfru, evig moder, allt bortom vårt förnuft.

På något oförklarligt sätt har det också hänt att det är Mamsell själv som har barnet på sin arm. Eller omvänt, som den natten då hon själv var barnet, ivrig att komma nära Maria, snudda vid hennes ansikte och kind. Visst hade hon väl i det ögonblicket också hört det svaga frasandet från dokets guldbrämade kant?

Nästan varje kväll innan sänggåendet drar Mamsell in gudsmodern i sina inre samtal. Vanligast då Mamsells ömmande samvete klandrar henne för hennes självgodhet. Eller för någon lektion som hon ångrar att hon inte genomfört med hela sitt hjärta.

Vid sådana tillfällen kan Mamsell be någon liten bön till ömhetens gudsmoder… fräls mig från mig själv.

Ogärna visar hon ikonen för vuxna. De skulle kunna missförstå Mamsells intresse för den målade träskivan. Med Luthers ilskna ord i minnet, om påvlig dyrkan av Maria som en gud, skulle de kanske misstänka henne för otillåtet avguderi. Men vörda är väl inte att tillbe? Bäst att vara försiktig.

På ikonens baksida har hon med sin drivna piktur och med stora bokstäver skrivit sin sista önskan.

”Skall följa mig i min grav.”

Bo Hagskog

 

Tack

Ett stort tack vill jag rikta till er, alla vänner, som generöst gett mig timmar av era egna för att läsa mitt manus. Tack för alla påpekanden, reflektioner och förslag. Jag kan inte nog betona den betydelse ni alla haft för den bok du just nu håller i handen.

Ett alldeles särskilt tack måste jag därutöver ge några vänner som med sina synpunkter bokstavligen styrt redovisningens form och innehåll. Först och främst vännen och arbetskamraten Lars Larsson, som från mina första trettio rader på ett A4 (då en film) nyfiken och tveklös vid varje upprepad läsning föreslagit, krävt, påverkat och uppmuntrat. Vidare John Hennius som tidigt pekade ut en riktning som visade sig långt fruktbarare än den jag först valt. Slutligen Kristina och Lars Vinell samt Bo Sigrell som i konstruktiva diskussioner övertygat mig om nya och tunga förbättringar.

Jag hoppas också att ett djupt känt tack till Lu Chi, poeten och essäisten, når honom i hans himmel. Han halshöggs år 302. Hans kalligrafi ”Ställ dig i tingens mitt och förnim dess dolda väsen”, har varit ovärderlig för mig när skildringsnöden slagit till mot mitt digitala pappersark. 

 

 

Några sanningens ord

En liten sak till, på förekommen anledning. Och för att inga missförstånd ska göra oss till ovänner. Är redovisningen av Ribbingsnäsdramat sann? Naturligtvis! Verkligheten kan anta många skepnader. Boris Vians ord i förordet till Dagarnas skum gäller som mina. ”De följande sidorna (…) hämtar all sin styrka ur det faktum att historien är fullkomligt sann, emedan jag hittat på den från början till slut.” Och Gustave Flaubert skulle nicka instämmande. ”Allt man hittar på är sant, var så säker.

Kontakt

Ta gärna kontakt med mig