Omdömen

Vad säger provläsare?

Antagande: om du ber en bekant/god vän om kritisk läsning av ditt manus, ljuger inte vännen, av artighet, i sin bedömning.

 

”Det är en stark roman du skrivit.”
Clarence Crafoord, psykiater, professor

”En skön blandning av poetiskt berättande och intelligent iakttagande.”
Lars Falk, copywriter, författare

"Ordet 'Mästerlig' ligger på tungan. Så rik, så tät, så välskriven… helt fascinerande."
Allan Rubin, arkitekt

”Din bok kan mycket väl bli årets historiska roman.”
Stig Hansén, författare 

”Att du kunde skriva visste jag väl, men din Werther fick mig att tappa hakan.”
Bokivrare Bengt Hanser, Stockholm, Orsa 

”En sömlös resa mellan dåtid och nutid, fakta och fantasi. En berättelse som manar till eftertanke.”
John Hennius, författare, senast ”En bit av George”

"Jag lånar min dramaturgi från Sándor Márais ”Glöd”. Varför det? Din roman är mycket bättre än hans. Per-Ola Persson, advokat och genuin bokslukare

”Allmänbildning som underhållning… Det är ovanligt nu för tiden.”
Ove Pihl, förläggare emeritus

”Werther är kung i Tyskland. Börja där.”
Wilhelm von Krökert, namnbytt konstnär 

”Trevlig läsning. Speciellt fångas jag av huvudpersonernas karaktärer. Carl-Johans personlighetsutveckling blir begriplig.”
Bo Sigrell, professor, psykologi

”Jag har läst den två gånger, det är en så'n bok”
LG Lundberg, konstnär

”Tag och läs”
Uppmanar Bokklubben Astrid i Saltsjöbaden

 

Mail 1.

”Nu har jag läst drygt 200 sidor i din vackra kärleksskildring. De två unga männen ger så starka känslor, så olika men är också lika. Madame Thorsell, henne måste man bara tycka om. Jag ser fram emot att se upplösningen av historien, faktiskt med oro. Cirkusmötet är en höjdare och prästens kloka ord! Starka möten! 

Nu måste jag läsa vidare!” 

Mail 2. Någon timme senare:

”Tack Bosse för denna gripande historia! Passionen övergår vänskapen tror man, men det är underbart med denna final, sorglig, men kanske den enda lösningen. Du har så fint språk, bollande mellan dessa personers erfarenhet och kunskap. Ja, det väcks många tankar.” G.S. tandläkare

 

Brev

Jag har inte läst ut boken, Bosse

men vill jag skriva en rad redan nu. Och skriva i stället för att ringa så att orden finns kvar.

 Att jag inte läst färdigt beror på att Eva och jag har slagits om din bok under vår resa. Båda lika fängslade av den. Så jag har ca hundra sidor kvar. Och jag har läst med växande förundran.

 Vi har känt varandra länge - och du vet att jag har från start uppskattat din unika begåvning - din allmänbildning - din sensibilitet. Men detta beaktat är det för mig likafullt helt obegripligt Du kunnat prestera detta. 

 För mig är boken ett gastkramande ödesdrama med en allmängiltighet som för tankar till Grekland. Och som - om detta var en verklig händelse - utan tvekan skulle blivit ett skillingtryck som spritts i gårdar och herresäten.

 Och språket! Så vackert. Så innehållsrikt. Så nyanserat. Och njutbart och berörande.

 Jag är lekman vad gäller litteratur. Som i så mycket annat. Men jag har en radar som reagerar på kvalitet. Och för mig är boken gripande, gastkramande fängslande, och vacker. Och som jag ser det mästerlig. Jag ringer så snart jag läst färdigt.

Vännen Allan Rubin (arkitekt)

 

– Vad kostar den?

– 200 är cirkapriset i bokhandeln.

 

   

 

 

 

 

 

 

Svar på vanliga frågor

– Vilken är genren?

Historisk spännings- och kärleksroman. Typ Dumas kanske. Intellektuell underhållning.

 

 – Vad handlar boken om?

Carl-Johan Rehnsköld och hans blodsbroder Victor, rättarens son. De växer upp tillsammans på Runby gård, Skåne, i 1800-talets inledning. Den övergripande handlingen är i likhet med Goethes bokupplägg delad. Här i tre:

Första boken, guvernanten. Som barn står de båda under starkt inflytande av sin guvernant, en Mamsell Thorsell. Som förebild och pedagog blir hon en väldig himlakropp som passerar i bana över deras liv. Dess dragningskraft påverkar Victors upplevelser av andlighetens väsen, lillasysters syn på sin kvinnoroll och, framför allt, Carl-Johans verklighetsuppfattning. 

Andra boken, kärleken. Väl vuxna presenterar Victor sin fästmö Cecilia som Carl-Johan häftigt men hemligen förälskar sig i. Kärleksbekymmer, komplikationer. Omständigheterna gör att Carl-Johan möter en dansk officer, Eckersmann, som mot ersättning åtar sig att eliminera Victor.

Tredje boken.  Eckersmann provocerar Victor till en duell på pistol. Mer kan inte berättas här om den våldsamma fortsättningen. Som utgör drygt  sista halvan av boken.

 

– Och undertexten, handlingen mellan raderna?

Goethes roman har kallats världens första psykologiska roman. Min parafras har för den skull tre kapitel, av 58, kallade ”Reflexioner”. Texter som i nutid överväger kärlekens väsen och frågan om hur en intelligent, harmonisk och väluppfostrad ung man som Carl-Johan kan förvandlas, förvandla sig, till en brottsling. Bildningsambitioner.

 

– Det låter som en ”smal” roman?

– Kan tyckas. Men av dem som läst i skrivningens tempo, och fått rader att fundera på under och efter läsningen, har den blivit uppskattad som en ”riktig bok” i klassisk anda. Ett exempel i högen: i en välslickad deckare klarar man enkelt att på en halvsida skaffa fram en hitman. I ”Werthers vrede” behöver jag tjugotvå sidor slump, moral, gud, filosofi etc för att, trovärdigt, få en officer att mörda någon mot betalning.

 

– Vad menar du med bildningsambitioner?

”Universell upplysningstradition”. Romanens många personnamn kan ge en provsmak på det kulturella strössel som jag blåst över språk och händelser. Typ Agamemnon, Akilles, sierskan Arfvidsson, Augustinus, Christina Nilsson, Columbus, Dalton, Don Quijote, Faraday, Faust, Flaubert, Freud, Gorkij, Kovalevsky, Shakespeare, Linné, Minotaur, Mozart, Newton, Paganini, Proust, Stagnelius, Stephenson, Tycho Brahe, Ørsted och många till.

 

– Vilken är den litterära poängen?

Den står Goethe själv för. Werther är inte bara en romantikens ljusgestalt, som i en till sist bemästrad kärlekskris går sin egen död till mötes. Han är också ett bittert realismens barn, som rasande vägrar att vara med längre. På sidan 154 har jag klippt in ett dussintal välartikulerade vredesmod av Werther från Goethes översatta originaltext. Den enda skribent som jag, efter oräkneliga läsningar i ärendet funnit – kort – kommentera Werthers ”violence”, är Barthes. Nyutgåva i dagarna förresten, ”Kärlekens samtal.”

 

Brottsstycken. Och första sidan

Varsågod, ett tiotal klipp, hämtade från ungefär var 15:e sida. Och blandade. Från den idylliska inledningen och harmonin, som steg för steg leder till förräderiet och den avslutande uppgörelsen. Spånorna kan ge dig något av språket, känslan och den övergripande idén med romanen.

Spoilergaranti: Inga klipp är från bokens andra halva, den avslutande ”Tredje boken”, om komplikationerna och konfliktens kulmen.

Än en gång har han tyckt sig få bekräftad den biologiska lag som stillar hondjuret inför handjurets lust. Från hästar till kaniner, från möss till flugor, gång på gång har han sett samma ordning gälla. Hönans underkastelse och orörlighet, tuppens betvingande brådska… säkert ger denna ordning bästa befruktning, släktet till nytta, tänker Carl-Johan.

Werther är inte bara en romantikens ljusgestalt, en som i övervägt lugn går döden till mötes, utan också en bitter realist som urförbannad vägrar att vara med längre.

 

Flintlåspistoler av Johan Merckel, Köpenhamn, ca 1720. Piporna är runda, stockarna av valnöt, beslag av mässing. Båda kolvkapporna har stirrande monster med öppna munnar och utträngande tungor. Kolvkapporna – bild på annan plats – är skickligt utförda med fin och hög relief. Bilderna är hämtade från ”Eldhandvapen ur Kulturens samlingar” av Kåa Wennberg, Lund 1996.

”Utan att kunna precisera ögonblicket när det skedde, utan att lägga märke till hur, var jag plötsligt betraktad av en annan pojke från andra sidan glaset.” Han var inte längre ensam i rummet. Forskande, ingående, genomträngande såg den andre på honom. Utan att någon av dem vek undan med blicken, utmanades han av den stirrande obekante. Hur vet du att du är Carl-Johan Rehnsköld? Du ser ju att det är jag?

Dessutom har han efter åtskilliga affärer kommit att likställa mannen Fredrik med hans gärning. Fredrik är en ärlig handelsman... i varje fall så ärlig som ordet av de inblandade tillåts att böjas och töjas. Inte minst Fredriks obrottsliga pålitlighet var en enorm tillgång i en merkantil tid då löften, leveranstider och kvalitetsdeklarationer ännu kunde vara lika bräckliga som dess kommunikationer, transporter och betalningar.

Ingenting tycks barnet väga för Maria. När hon böjer sin höga panna mot honom möter han hennes kind med sin egen. Deras glorior förenas, solarna lyser fläckvis, flammande av bladguldets flagande rester. Det oskapade ljuset, det utan mörker och skuggor råder. Det ljus som upplyser alltet innan sol och måne först på tredje dagen kommer till. Samma ljus som Barlaam från Kalibrien såg som kätterskt, eftersom inget kan finnas som inte skapats av gud.

– Vad är det ni gör, frågar Carl-Johan och ser sig om... lussekatter? Min specialitet! Jag var i min glans dagar en oöverträffad mästare på lussekatter i Runby med omnejd. Visst var jag, Ebba?

– Det var Victor och Kamilla som gjorde de vackra katterna säger Ebba. Carl-Johan åt mest deg och tjuvade russin. Syrligheten är inte bara spelad. Cecilia lägger handen på Carl-Johans arm.

Brevet avslutas med en för Carl-Johan typisk reflektion. ”Vi vet alltid vad vi förlorat. Men inget om det som väntar. Ständigt inklämda i den tunna skivan mellan tiden bakom oss och tiden framför oss är vi ohjälpligt fångade i Nuet, den enda substantiella representationen av tiden. Den som genast löses upp och förloras in i det ögonblick som nyss gått före.

– Änglarna… de har säkert ett annat evighetsbegrepp än vi. För dem är nuet ett oändligt tillstånd, alltså frånvaro av tid. Vem det nu var som trodde det... Swedenborg kanske, i sina samtal med änglarna på Londons gator. Jag minns inte. Rilke förresten, poeten, menade ju för sin del att änglarna just av den anledningen aldrig vet om de rör sig bland levande eller döda. De förstår sig inte på människornas fångenskap i det tidliga.

Låter det för enkelt? Ska vi pejla djupare än den visdom som talar om den starka possessiva kärleken till det man inte äger helt? ”Blott mig sjelf jag älskar i Amanda”, konstaterar Carl-Johans favorit Stagnelius. Ett par år tidigare har han fått Akademins pris. Hade Goethes alias, den unge Werther, samma grund för sitt självmord? Han, Werther, skriver: ”Hur dyrbar blir jag ej för mig själv /.../ hur jag tillber mig själv, nu sedan hon älskar mig.”

– Gäller samma formel för en människas kärlek till sig själv?
– Mamsell påstod att det för många av kristenhetens uttolkare var förmätet av en fattig, syndig människa att älska sig själv.
– Så förstår jag det också säger Cecilia.
– Men vad nu? Följer du inte gudssonens maning att älska din nästa som dig själv?

De hade stannat en bra stund och sett på stycket som handlade om en tjock bagare, som upptagen av sin oavbrutet jäsande deg och därav stupida  brist på vaksamhet på händelserna runt omkring honom, döv, också för barnens ihärdiga varningar, riskerade han uppenbarligen att bedras av sin vackra hustru, kurtiserad av den spetsnäste Pulcinella.

Carl-Johan känner igen hans desperation. Det är den han själv har varit besatt av i så många veckor. Det är den kärlekens förtvivlan, det kalla ursinne som leder till den viljans yttersta utpost där bara en av två möjligheter existerar. Alla andra alternativ har förlorats på vägen dit

 

Första sidan

På tvären, alldeles intill bokryggen på tredje sidan, hade hon med sin stora och svepande stil skrivit sitt namn, Agnes S. Thorsell.

Det var så det började. Med den hänryckning som varje samlare är så bekant med. ”Återfinnandet” av ett föremål man inte ens vetat att det existerade. Christopher Bunths grammatik från 1800-talets första decennium, ”innehållande utkast til praktisk fransysk grammatik, jemförd med den svenska.”

   Trotsande två sekel hade Mamsell Thorsell just räckt mig den lilla grammatiken innan hon gick bort till någon annan hylla i det lilla antikvariatet. Varsågod: ett fragment av den helhet som gått förlorad. Ett objekt att ta på för att något tämja er saknad.

   Bläddrande fram och åter hade jag Carl-Johans och Victors viskande röster i öronen. I näsan doften av lillasyster Kamillas parfymerade näsduk, med sina intorkade salttårar. Fällda inför hennes svårigheter med förnuftsvidriga böjningar av odrägliga verb i något av dessa osannolika franska tempus.

   Jag köpte den lilla boken utan att ens rycka till när jag fick priset. En smärre förmögenhet för en pensionerad läroverksadjunkt som jag.

   Mina blixtförälskelser i gamla föremål ses med misstänksamhet av min omgivning. Några menar att de ska ses som belägg för att mödan gäller en kärlek som inte unnats mig i barndomen. Eller i vuxenlivet. Ungefär som kleptomanerna, fast samlarna betalar för sig.

   Andra tycker sig ana att jag försöker hålla min egen död ifrån mig genom att klamra mig fast vid dessa evigt överlevande föremål. Ekorrmödan och den existentiella premissen bakade ihop till ett. Ingen sträng i mitt inre vibrerar som bekräftelse.

   Men den här gången var orsaken till min entusiasm speciell.

/Slut sid 1/

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Samtal i nutid

Av femtiosju kapitel i denna roman om Ribbingsnäsgåtan, tilldrar sig tre i nutid. De betecknas Reflexioner och utgörs av läroverksadjunkten Bengt-Olof Ivarssons försök att se in i Carl-Johans trauma.

Finns det kanske, från barndomens och ungdomens år, tecken eller upplysningar om hans personlighets utveckling, som kan göra hans måttlösa passion och hans våld begriplig? Har vi idag ord för ärvda egenskaper och tillkomna problem som kan förklara problematiken kring Carl-Johan? Narcissism, bortträngningar, identitetsstörningar… eller? Goethe kände dem inte, orden. Men kan vi med deras hjälp få svar på grundfrågan? Och den andra: älskade Werther Lotte? Älskade Carl-Johan Cecilia?

Så här inleds Kapitel 12, Samtal, i Andra Boken:

Kärlek? Älska? Förälskelse? Passion? Utan bekymmer byter orden plats med varandra i min skrivning. Som om synonymer fanns, som om ord betyder det som de påstår sig betyda.

Jag är en enkel självlärd i ämnet amorösa språkligheter, men jag konstaterar till att börja med att kärlek är ett abstrakt substantiv. Med sina oräkneliga schatteringar använder vi det utan missförstånd om det mesta vi fattar tycke för. Verbet för denna kärlek är inte att kärleka utan att älska. Jag älskar mina barn och barnbarn. Och kåldolmar. Jag älskar min hustru. Och med.

Kolvkappa till Johan Merckels flintlåspistol, se bild och bildtext bland ”Brottstycken”.

Av ett antal jämförbara kärlekar ägnar vi några en särskild sympati. För en eller några av dem har vi förkärlek. Betonad första stavelse. Innan kärleken mognat till sin fullhet är vi förälskade, betoningen flyttar sig en stavelse. Koderna verkar inte svårknäckta. Skillnaderna mellan en förälskelse i en hundvalp och en vuxen människa verkar i grunden tämligen små. Dess påtaglighet, som jag själv upplevt den, är en lika plötslig som oväntad inre fest, en omedelbar och genomgripande själsrörelse. Ibland bubblande glädje och skratt, ibland är tårarna nära. Förälskelsen i en katt(unge) förefaller inte riktigt lika gedigen, kanske för att katten inte lika påtagligt älskar oss tillbaka? Som hunden är vi flockdjur.

Kraften hos den allra första förälskelsen, ”min första kärlek”, verkar vara mäktigare än varje annan som följer senare. Dess magi är så stark, att många söker sig tillbaka till sin första förälskelse när de efter ett långt liv, med barn och barnbarn, plötsligt blivit ensamma. Förmågan till förälskelse överger oss aldrig. Den efter förälskelsen följande erfarenheten – fördjupad andlighet och harmoni – delar livet igenom generöst med sig av sitt stora utrymme till förälskelsen. Dess fortsatta närvaro i kärleken ger de båda inblandade tillfällen till inspirerande ögonblick i vardagslunken med hettande ilningar i själen. Dessa ”små lågor under huden”, denna fysiskt berusande lycka vid blotta åsynen av den man så förälskat älskar. ”Såsom i förälskelsen, så ock i kärleken”.

Botvidsson berättade vid ett tillfälle ett minne från sin barndom. Familjen ägde en grann men väl högljudd papegoja, knappt större än en björktrast. Efter trumpetaren namnad Bix, antagen att vara av manligt kön eftersom han alltid bråkade med hannar, men tolererade honor.

En morgon utvecklade han med blixtens plötslighet och kraft en ödesdiger passion genom att förälska sig i en julklapp från storasyster till mamma; en brokigt broderad tehuv som från okänd gren varje morgon flög in på frukostbordet. Bix klev bredbent vaggande runt huven, ömsom skrikande och ömsom kuttrande. Gärna tryckte den sig långa, mättade stunder mot huvens granna yttre och mjuka värme. Hans intresse för de färglösare honor han exponerats för genom åren hade alltid varit svalt, men efter huvens inträde i familjen tappade han allt intresse för varje nytt förslag till damsällskap. För husfridens skull, känslostormen och olåten blev med tiden en smula besvärande, lämnades huven slutligen för gott i sitt skåp. Men i månader gick Bix runt på köksbordet i undran och längtan, muttrande siffrorna i familjens telefonnummer.

Jag tycker inte att fågelkavaljerens ansenliga intresse, trots graden, berättigar till den högstämda bestämningen ”kärlek”. Istället borde den etiketteras som en retning, en förälskelse, rentav passion, inför lockelsens praktfulla överdåd. Däri finns inget av besinning eller övervägande.

En liknande rubbning bör ha drabbat Flaubert, Madame Bovarys författare, som i fjortonårsåldern på diskret avstånd följde den vackra Elisa Schlesinger ut till sanddynorna. Där knäppte hon upp muslinklänningen och ammade sitt nyfödda barn. ”Gustave var förlorad, hjälplös, torterad, lamslagen. Allt framgent höll han fast vid att den korta sommaren 1836 förbrände hans hjärta” skriver en biograf. Till sin död var Flaubert ungkarl, trägen bordellgäst och han dog av syfilis.

Spanarnas test

Jessica Gedin, bland mycket annat känd som en av P1:s trivsamma framtidsspanare, rapporterade för några år sedan resultatet av en intressant läsundersökning som gjorts i USA. 

En grupp läsare, låt oss kalla dem Alfa, fick i förväg kännedom om hela handlingen i en bok de gavs att läsa. En annan lika stor grupp, ”Beta”, fick samma bok att läsa, men utan någon som helst information om handlingen. 

Frågan var: ”Hur var din behållning av boken?” Det visade sig i jämförelsen att Alfagruppen ansåg sig ha fått större behållning av boken än den som Betagruppen ansåg sig ha fått. 

A-läsarna hade kunnat läsa boken långsammare och mer noga. De visste ju hur det skulle gå till slut, så de kunde lugnare följa berättelsens utveckling och i lugn och ro läsa mellan raderna. De ansågs ha uppfattat och gillat språk och intressanta enskildheter högre än Betagruppen. 

Är du road av att något lite smaka på ett sådant undersökningsresultat? 

Om, skriver om... tänk dig för innan du klickar på knappen "Jag vill läsa…" nedan, får du hela berättelsens intrig redovisad i ett tiotal korta meningar. Från början till slut. Du blir Alfaläsare. Om du låter bli att klicka på knappen blir du Betaläsare. En läsare som inget vet om handlingen.

När du sedan läst boken, ställer du dig själv frågan: Tror jag, att jag skulle jag haft större glädje av boken om jag hade läst ”på det andra sättet? Eller inte.”

Ett kort meddelande till mig om vad du tror räcker. Glöm inte att ange om du var Alfa- eller Betaläsare. Får jag in ett avläsbart antal svar, lovar jag att återkomma till dig med resultatet.

Mejladressen är bo@hagskog.se.

Klicka här för att läsa intrigen...

Tiden är 1820, Skåne och Köpenhamn. Carl-Johan Rehnsköld blir häftigt förälskad i bäste vännen Victors fästmö Cecilia. Liksom Goethes Werther (Den unge Werthers lidanden, J.W. von Goethe, 1774) överväger han att mörda sin rival. Men Goethes Werther gör det inte. Han skjuter sig själv istället. Carl-Johan däremot, möter av en slump en officer, skicklig pistolskytt, som åtar sig att mörda Victor mot betalning. Officeren provocerar Victor till en duell. Samtidigt genomgår Carl-Johan en samvetskris. Hans självförakt leder honom att söva ned Victor och utklädd till honom rida till duellen för att dö. Men slumpen – ännu en gång – ger Carl-Johan segern, officeren dör. Hemkommen möter Carl-Johan den vaknande Victor. Han har insett att Carl-Johan måste ha känt officeren och alltså försökt att ta Cecilia ifrån honom. Förödmjukad kräver han Carl-Johan på sin duell. Men Carl-Johan väljer att skjuta sig själv. Precis som Goethes Werther.

Vem..? Bo Hagskog?

Uppbjuden av Berit till (skol)dans som fortfarande pågår. Upprymd mojfaj. Bokberoende. Halva yrkeslivet copywriter och marknadsförare, andra halvan företagskonsult med inriktning på frågorna kring kundens produkt, tjänst, ledningsgrupp, VD och hens kommunikation med de anställda. Flitig föredragshållare då det begav sig på 70-talet, ämne forskning kring kreativitet.

I yrket har jag skrivit böcker som, ”Det glömda mediet”, ”Hittills har jag lärt mig” och ”Antagligen har du fel affärsidé”. ”Werthers vrede” är det första skönlitterära som jag prövat på sedan ungdomsårens blåkopior av Paul Anderssons Elegi och Camera Obscura. Projektet ”Werthers vrede” föddes som en film, i det stora hela motsvarande tredje boken i romanen. Sedan 1977 har filmmanuset legat i frysen för att efter min pensionering tinas upp och bli till bok.

Tack

Ett stort tack vill jag rikta till er, alla vänner, som generöst gett mig timmar av era egna för att läsa mitt manus. Tack för alla påpekanden, reflektioner och förslag. Jag kan inte nog betona den betydelse ni alla haft för den bok du just nu håller i handen.

Ett alldeles särskilt tack måste jag därutöver ge några vänner som med sina synpunkter bokstavligen styrt redovisningens form och innehåll. Först och främst vännen och arbetskamraten Lars Larsson, som från mina första trettio rader på ett A4 (då en film) nyfiken och tveklös vid varje upprepad läsning föreslagit, krävt, påverkat och uppmuntrat. Vidare John Hennius som tidigt pekade ut en riktning som visade sig långt fruktbarare än den jag först valt. Slutligen Kristina och Lars Vinell samt Bo Sigrell som i konstruktiva diskussioner övertygat mig om nya och tunga förbättringar.

Jag hoppas också att ett djupt känt tack till Lu Chi, poeten och essäisten, når honom i hans himmel. Han halshöggs år 302. Hans kalligrafi ”Ställ dig i tingens mitt och förnim dess dolda väsen”, har varit ovärderlig för mig när skildringsnöden slagit till mot mitt digitala pappersark. 

 

 

 

Köp i butik

Werthers vrede

Finns att köpa eller beställa i din bokhandel.

Mjuka pärmar, 14x21cm, 340 sidor Cirkapris inkl moms 189 kr

 

Köp med faktura

Beställ med  email till werther@hagskog.se 
med uppgift om antal böcker, namn och adress.
Pris per bok, inklusive moms och frakt, är 189 kr

Tre böcker eller fler offereras med rabatt